annacc.blogg.se

Jag vaknar upp med ett ryck av att det skakar. Det tar en sekunder innan jag förstår vart jag befinner mig. På ett flygplan, någonstans över nordöstra Afrika. När jag inser det blir jag pirrrig, nervös och förväntansfull. Afrika. Det låter så stort och okänt. Och spännande! Vi får en sockerbombad frukostbricka och genom fönstret på andra sidan flygplanet ser jag en orangerosa himmel. Första afrikanska soluppgången. Det ljusnar fort och Ethiopien vaknar till liv under oss. Landskapet består till mestadel av berg med djupa sprickor, till viss del likt ett mini grand canyon. När vi går ned för landning flyger vi över byar där husen består av hyddor. Marken är uppdelad i åkerlappar, ser ut som mosaik. Vi landar på en ny kontinent i ett varmt Addis Abeba, äventyret har börjat.
På nästa flight som ska ta oss till Kilimanjaro international airport har jag turen att få sitta långt fram i flygplanet i någonslags mittemellanavdelning mellan economy och business. Alltså slipper jag ha knäna i stolsryggen framför. Jag får en amerikan som ska bestiga Kilimanjaro brevid mig och samtalet handlar om resor och andra äventyr. Brevid mig satt en annan svensk familj som skulle gör samma resa som vi, safari och Zanzibar. När vi landade såg vi sånna "sand-virvelvindar", vår guide berättade sen att de uppstår när marken är extremt varm och luften högre upp är kall. När vi sedan såg lilla flygplatsen med ett litet flygledartorn och massa färgglada blommor vid ankomsthallens ingång kändes det som riktiga Afrika.
Efter ifyllande av helt för oss totalt onödigt papper (efterosm vi redan fyllt i exakt samma på visumet vi redan fått) mötte vi vår Safariguide Emanuel. Han var en kort 27-åring från Arusha. Det blev en lång bilfärd mot första hotellet. Vi var väldigt trötta efter den långa resan och halvsov i bilen. Helt plötsligt säger Emanuel "ser ni elefanterna där borta?". Vaknar upp ur dvalan och ser fem elefanter gå över asfaltsvägen. De bara dök upp från ingenstans. De liksom bara lunkade förbi och börjae äta från träden på andra sidan vägen. Fram med kameran och vakna till för tio minuter senare stannar vi till för att titta på några giraffer som stod några meter från vägen. Så långa, så ståtliga. Längs vägarna går det folk med korgar eller hinkar med vatten på huvudet. De har färgglada kläder och många vinkar och är nyfikna på oss. Har inte riktigt fattat att det har börjat, det som planerats och längtats till så länge. Vi bodde i bungalows i en by som heter Karatu första natten. Så fort bilen stannat och väskorna var inburna gick vi till poolen och tog ett efterlängat och välförtjänt dopp innan middagen. Vid middagen serverade bla en liten kille i 10-årsåldern, så himla söt. Över sängarna hänger det myggnät som skydd mot malariamyggorna, känns som att sova i en koja.
Fösta safaridagen var i Ngorongoro reservatet. De flesta av djuren bor på botten av en stor vulkankrater (ingen aktiv vulkan alltså). Fösta stoppet var vid en hjord elefanter som stod och betade precis brevid vägen. En mamma hade en vecka gammal unge med sig, den såg ut som en liten plutt brevid de andra och snabeln orkade den inte riktigt lyfta upp än som de stora elefanterna. Vi kom så nära, bara ett par meter ifrån oss stod de. Längre in i "skogen" var det en elefant som gjord ett sånt där tutljud som de gör ibland. Häftigt!
Massa zebror tittar nyfiket på oss när vi stannar och fotograferar. Antiloper studsar fram på slätten och strutsarna står och ser roliga ut. Bufflarna står i grupper och äter gräs och vilar sig. Längre fram på vägen ser vi att det står extremt mycket bilar parkerade. Folk står i takluckan med sina kikare och tittar på någonting. Vi stannar och utan att titta i sin kikare säger vår guide att det ligger en noshörning där borta. Upp med kikaren, fram med kameran. Låååångt ut på savannen ligger en sten, eller något som ser ut som en stor sten, fast med två horn längst fram. Den vänder lite på sig så vi ser att den lever. Så spännande var den inte så vi åkte vidare och där står Pumba (vårtsvin) och bökar i jorden. Färgglada fåglar sitter i träden och apor leker på marken. Ett gäng flodhästar ligger och svalkar sig i en sjö. På jättelångt håll ser vi en gepard som ligger gömd för zebrorna i gräset. Jag hoppas på att få se fler, fast närmre. Jag gillar kattdjuren mest.
Vi ger oss iväg upp ur kratern mot Serengeti nationalpark. Resan dit går på en lång, dammig och skumpig väg. Det ligger masaibyar lite här och var och masaier går längs vägarna med sina kor. När vi åker förbi är det många som hoppar jämföta upp och ned. Vi får reda på att det betyder "välkommen".

När solen snart ska gå ner och vi börjar närma oss vårt camp i serengeti stannar vå guide framför ett träd. Vad ska vi nu se på tänker jag innan jag får leoparden utpekad för mig. En leopard. Det djuret jag ville se mest av allt, det fina mönstret i pälsen. Vi såg ryggen på den där den låg och vilade. Vår guide körde runt trädet och plötsligt ändrade leoparden ställning och la sig med huvudet åt vårt håll, och alla tassar och svansen dinglandes nedanför trädgrenen. Alltså wow, där låg den, mitt drömdjur (som är jättesvårt att få se)!! Så gäspade den och visade alla sin enorma och spetsiga tänder. Svårt att förstå att ett djur som ser så lugnt ut kan döda på bara några sekunder.
Med ett leende på läpparna kom vi fram till vårt camp. Välkomstdrink, världensgodastejuice.nu i "bartältet". Där fanns en liten bar, ett ställe att ladda batterier och soffor att sitta i. En bushman informerade oss om campet. När det var mörkt fick vi inte gå ut eftersom det finns bufflar, hygenor, lejon och massa djur runt tälten. Det hade aldrig någonsin hänt att ett djur försökt ta sig in i ett tält, men om det nu skulle ske fanns det en visselpipa i rummet man kunde blåsa i. Då kom de och, jaa, jag vetefan vad de tänkt göra, men typ skrämma bort djuret. De hade i alla fall inga gevär, bara spjut. Om man ville duscha fick man säga till så kom de till ens tält med en hink på 20 liter vatten. De hissade upp hinken i en slags ställning så fick man duscha. Snabbt! Tälten var så himla mysiga och häftiga. De var ett stort tält med ca 3 meter till taket med ett innertält där det stod riktiga sängar. Det fanns lampor men de gick på solenergi så man fick använda dem sparsamt. I yttertältet fanns ett badrum, med duschen, en riktig toa och ett handfat där man tog vatten ur en mjölkkanna. Precis lagom primitivt.
När det var dags för middag kom en bushman med spjut och lykta och hämtade oss till matsalstältet. Vi fick fantastiskt god lassagne och den lokala ölsorten Kilimanjaro. Efter middagen satte vi oss vid lägerelden och pratade med vår guide och två kanadensare som varit några dagar i Serengeti. De berättade att de sett minst 40 lejon, så vi blev i princip garanterade att se lejon dagen efter. Det var så mysigt att sitta där. Mitt ute på savannen framför en lägereld, med stjärnklar himmel och ljudet av syrsorna. Helt plötsligt säger Agnes "det ser ut som ett djur där borta". Jag tar upp ficklampan och lyser och vi ser en hygena loma iväg i mörkret, ca 10 meter ifrån oss.  Vi gick tillbaka till tälten för att lägga oss och väntade med spänning på vad vi skulle få höra under natten.
Mitt i natten vakande jag av att jag hade en tennisboll i halsen. Råkade få med mig en förkylning hemifrån. Jag kunde inte somna om utan låg och lyssnade på alla djurläten som var svåra att identifiera. Plötsligt hörde jag något som lät sen en gris och det hördes som den var nära. Jag hör hur det där ”något” börjar dra upp gräs från marken och fortsätta "nöffa"lite då coh då. "Något" som vi gissar är ett vårtsvin slår i våra tältpinnar. Den står alltså precis vid våra sängar och äter av det gröna gräset som fanns i skuggan av tältet. På morgonen berättar vi för vå guide vad vi hört och då säger han att det inte alls var ett vårtsvin, utan en buffel. De låter tydligen som grisar. På kvällen hade vår bushman som följde oss tillbaka till tälten visat mamma och pappa en buffel som stod 5 meter från deras tält. Det var antagligen samma vi hörde. Pappa och vår guide hade även hört ett lejon ryta på morgonkvisten. Chansen att få se lejon under dagen var stor.
Vi fick frukost med den goda juicen innan vi satte oss i bilen för att åka ut på gamedrive. Vi såg så himla mycket djur. Serengeti är verkligen ett myller av djur i alla sorter. Vi kom väldigt nära elefanter igen, ca 5 meter från bilen går de över vägen. VI står där och tittar och plötslgt mitt framför bilen stannar en av de större elefanterna och vänder sig mot oss. Den såg nästan lite arg ut och det vart snudd på skitläskigt. Elefanterna är så extremt stora och tunga. Trots att vi har en stor bil så är det liksom inga elefantmuskler i bilen. Som tur var fortsatte den vandra efter sin flock några sekunder senare. Vi åkte förbi en flod och där låg en krokodil och svalkade sig. Man såg bara en liten del av ryggen på den, så jag frågade vår guide hur stor den var. Det visade sig att den var ca 5 meter lång. De hade gärna fått gå upp ur vattnet och visa upp sig. Giraffer står och äter från träden överallt med sina långa tungor, zebror och gnuer står i stora flockar. Zebrorna har så häftig päls. Jag kan titta på dem i evighet. De har alla ett unikt mönster, så som vi har fingeravtryck.

 Under ett akacieträd låg en flock med unga lejonhanar och vilade sig. De ser verkligen ut och beter sig som våra katter, fast större. De ligger på rygg med alla tassarna upp i vädret. En del ligger i stora klumpar och sover på varandra. Dock ingen stor aktivitet hos dem mitt på dagen. Vi stannade vid ett ställe som kallas för "hippopool"där det låg massvis med flodhästar och svalkade sig. Vår guide berättade att de alltid hade ungarna i mitten av "klumpen" för att skydda dem från krokodilerna. Vi åker vidare längs en flod och där finns elefanter, stora fåglar och ännu mer flodhästar. Plötsligt stannar vår guide bilen brevid en buske. Under busken låg ett ungt lejon och vilade. Tre meter ifrån oss!!!! Den låg där emd sina emora tassar och nos och sov. Den brydde sig inte alls om att vi stod där i takluckan med häpna ögon och kameran i handen. Djuren ser inte bilarna som en plåtburk med käk, utan de ser dem som ingenting, ett träd som rör sig, men skulle man gå ur bilen skulle det direkt bli andra bullar.
På slutet av dagen åkte vi på en lååång rak väg rakt ut på en enorm grässlätt. Jag fattade att vi inte åkte den vägen för nothing och med vetskapen om att det enda djur vi inte riktgt sett ordentligt var gepard, satt jag i hemlighet och hoppades att vi var påväg till en. Men vågade ändå inte riktigt förvänta mig en ändå. Vi åker ned för en liten backe och där står det fullt med jeepar. Bakom en buske låg dem. En gepardmamma och hennes två ungar!! Jag fick hålla för munnen för att inte typ skrika och skrämma iväg dem. Busken skymde dem tyvärr rätt mycket, men vi stod kvar ändå i hopp om att få en bättre plats bland alla bilarna eller att det skulle sluta vila sig. Antagligen blev mamman trött på att det var så många konstiga saker som flockades runt dem, så hon reste sig upp och gick sakta iväg i gräset med sina ungar i släptåg. De gick runt där i gräset med sina prickiga pälsar och små huvuden. Ungarna var nyfikna och gick runt lite som de ville, medan mamman gick högst upp på en kulle och ställde sig. Där stod hon som en siluett mot himlen. Iiihh!
Efter detta åkte vi tillbaka till campet och åt god middag. Det är alltid först någon soppa som förrätt, sen fick vi biff till huvudrätt och någon kolakaka till efterrätt. Man får inte ta maten själv utan de lägger upp åt en och slevarna är enorma. Även om maten är väldigt god går det inte att äta hur mycket som helst, så där sitter jag och försöker alt vad det går att äta upp det där sista, haha.  Satt och pratade om våra safariupplevelser framför lägerelden med andra som bodde på campet och några som jobbade där. När vi skulle gå till våra tält visade en bushman en buffel med lysande ögon i skenet av ficklampan.
Tredje safaridagen rngde klockan i soluppgången. Jag satt inne i tältet med bara huvudet utanför och tittade på soluppgången och fotade. Gick upp till mattältet över en morgondimmig savann, drack te framför glöden av lägerelden och hoppade in i bilen. Vinddraget i takluckan svalkade i håret och jag fick någon slags lycklig frihetskänsla att stå det och se svannen vakna till liv. Vi såg giraffer och zebror äta frukost precis när solen gått upp. En apsläkt var morgonpigga och klättrade runt och busade vid sitt träd. En liten apunge försökte lära sig att klättra på en gren, men den ramlade ner hela tiden, men gav inte upp, sötnöt! Det händer alltid nått när aporna är i farten. När vi precis lämnt aporna såg vi att en giraff av modell större gick framför oss på vägen. När vi kom med bilen flyttade den på sig och stod ca två meter från bilen och tittade på oss. De är så himla stora och långa, verkligen. En lejonfamilj var uppe och busade vid kanten av en å, ju längre vi tittade ju fler lejon såg vi. Det var mammor och ungar i en enda röra. Några ungar busade med varandra och med mamman. Det dök upp lite tassar och svansar ur gräset lite överallt. Vi äkte vidare och helt plötsligt står en flodhäst uppe på land och glor på oss ca 5 meter ifrån. Har inte fattat hur stora de är förns nu. Flodhästar är det djur som dödar flest människor för att de är så aggressiva. Den här lomade dock iväg mot floden.

Efter vårt "morning game drive" åkte vi tillbaka till campet och fick frukost. När vi var klara var det dags att lämna Serengeti och flytta oss mot Tarangire nationalpark. Det kändes lite vemodigt att packa in väskorna i bilen. Serengeti och campet var verkligen häftigt och väldigt litet och presonligt. Man lärde känna personalen och det kändes hemma på något vis. Alla var verkligen sjukt serviceminded och trevliga. Det fanns varken nycklar eller lås på någonting, man litade på varandra. Jag kommer aldrig glömma smaken på deras juice heller!

 Vi stannade vid en massaiby och blev visade runt. De bor i en liten by mitt ute i ingenstans, utan något skydd för vinden eller solen i byn. De flyttar runt byn, beroende på vart det finns mest föda för korna. Hyddorna är så och byggda av kogödsel och pinnar och tar ca en dag att bygga upp. Det är mamman och hennes barn som bor i hyddorna. Männen har flera fruar så de flyttar runt.  Inuti är det sängar runt väggarna och sen en liten spis bestående av en stor sten med ett stort hål i där man kan elda. Vi fick gå in i ett hus och det var helt svart när vi kom in. Vi fick sätta oss i sängarna och jag drog bak handenen bit för att ha något att luta mig på. Då kände jag att det låg någon i sängen och det var ett litet barn som blev jätterädd för oss läskiga främlingar som kom och störde, stackarn. Massaierna sjöng och dansade. De visade oss skolan som var ett litet hus byggt av mangroveträdstammar, alltså smala pinnar. Ventilieringen var väldigt bra alltså,och det var tur för det är extremt varmt. I skolan satt barnen jättetrångt bervid varandra, de hade ingen bänk utan de höll boken i knät när de skrev. Barnen var lika nyfikna på oss som vi på dem och de vinkade och satt och tisslade och tasslade. De barnen som gör bäst resultat blir skickade till en större by för att förtsätta "mellanstadiet" och sedan ev ännu mer om de klarar och har råd. De får sedan komma tillbaka till byn som lärare för de yngre barnen. När vi gick ifrån skolan hörde vi hur de satt och tränade bokstäver i kör. Det var verkligen inte som att komma in i en svensk skola. Disciplinen var en helt annan.

På vår lodge i Tarangire fanns det pool, vilket vi nyttjade direkt när vi kom! De som bar våra väskor till rummen tog upp väskan på huvudet och gick iväg. Jag provade också och det var inte alls så svårt som de ser ut, bara tungt för nacken. Tänk vilka starka nackar de har, borde ju vara mer skonsamt för hela kroppen att bära på huvudet istället för att släpa en tung väska i ena armen och snedställa hela ryggen!? Vi åt middag på en terass där man kunde titta ut över savannen. Dock hade det blivit mörkt innan vi han äta middag. När jag lyste ut med ficklampan såg vi massvis med lysande ögon från bl.a vårtsvin och zebror. Det är varmt och skönt på kvällarna så man kan bara sitta och njuta av dagen med syrsornas ljud i bakgrunden.

Plötsligt såg jag nått på himlen. Ett stjärnfall! Jag har aldrig sett ett sånt förut, så det var nog ett tecken, att Afrika är bra för mig.

 I Tarangire finns det mycket elefanter och baboaträd. Baoboaträden är superstora och ser ut som de växer upp och ned. Att rötterna är i toppen på trädet. De flesta hade små, små ljusgröna löv på sig. Det blev en sån kontrast med de små gröna nya löven mot det stora torra trädet. Som man ser i tecknade filmer när det har varit torka och sen tillslut börjar det äntligen växa ut små pluttlöv. Jag kom på att mitt framtida hus skulle kunna ligga i ett sånt träd. Jag får "gröpa ur" en vånging en bit upp sen kan jag klättra upp för grenarna och kolla på djuren ute på savannen. Det var en lugn safaridag med inte alls lika mycket folk som i de andra parkerna. Vi stannade vid ett par elefanter som badade och sprutade sand och vatten på sig själva. De är verkligen så himla söta, elefanterna. Inte extremt söta i utseendet kanske men på sättet de beter sig på. Efter det såg vi en leopard som vilade sig i ett träd. Dock syntes den inte lika bra som den i Serengeti. Men vi kan säga att vi startade med en leopad och avslutade med en.

 Vid lunchtid började vi åka mot Arusha där vi skulle bo en natt på hotell innan flyget gick mot Zanzibar. Påvägen åker vi igenom byar där det är en rund hydda som bostad och sen har var och en en liten åkerlapp och några kossor/åsnor som vilar sig i skuggan under ett träd. Det är som i Sverige för väldigt länge sen. Kyrkan är ett litet tegelhus med ett vitt kors på. Det känns verkligen som man ser på en dokunmentär på tv.

 Tv-incident nr2 kom i arusha. I Arusha är trafiken tät och trafkregler verkar inte direkt existera. Bilar, cyklar, människor, kor huller om buller. Helt plötsligt kör en bil som vi kallar för ligistbuss (en sån där vit minibuss som de verkar ha överallt i världen, och kör runt med på tok för mkt folk i) utkörandes från en korsning. Det blir en liten minikrock mellan dem och oss. Vi har en stor bil med jättekofångare fram så det hände inget med vår bil. Dock blir det en lång buckla på deras och ena bakljuset ramlar av. Båda bilarna stannar och vår guide på ca 160 cm går ut för att reda ut händelsen. Ut ur ligistbussen hoppar det ut säkert 13 personer, minst. Alla ganska unga och de ser inte trevliga ut. Grabbarna börjar disskutera häftigt på swahili och vi som blivit tillsagda att sitta kvar i bilen, stänga fönstrena och låsa om oss undrar hur vi ska göra om de ger sig på vår lilla Emanuel som står där ensam, liten och kort. Bilarna står precis mitt i gatan och det är ett myller av bilar, mopeder, cyklar, lastbilar överallt, ett under att vi inte blev påkörda. Mitt i allt går en liten kille i övre tonnåren fram och försöker dirrigera trafiken, helt galen. Det kommer mer och mer folk till platsen för att titta vad som hänt. De försökte ringa till polisen för att de skulle reda ut situationen, men de verkade inte ha lust att komma.. Tillslut kommer några biffiga killar som varit på andra sidan gatan och hjälper Emanuel så ligisterna åker därifårn och vi kan fortsätta. Vad ska man säga om den lilla händelsen. Det var en upplevelse i alla fall, lite läskig, men väldigt häftigt också.

 Framme på hotellet sa vi hejdå till vår guide Emanuel och fick sitta och prata med han som ägde resebolaget för att göra en utverdering. Vi är väldigt nöjda med i princip allt som vi gjort, sett väldigt mycket djur, kommit väldigt nära dem, bott på bra ställen och upplevt hur mycket som helst!

Hotellet i Arusha var så mycket blä som det går att bli. På safarin har alla varit så trevliga och hjälpsamma hela tiden. Sen kommer vi till ett stort hotell med stenblock till sängar, personal som man liksom får be tusen gånger för att de ska fixa saker, som serverade avokado med larver i och allmänt skitäcklig mat. De förstår ingenting om Agnes glutenintollernas fas det fått en lapp skriven på swahili.  Neggot her self. Jag vet, men det var verkligen allt annat än bra.

 Zanzibar tänker jag inte skriva lika mycket om som safarin men det var sol och bad och chill och allt det där om hör till! Sol och bad till solen gick ner i havet. När vi åkte från flygplatsen till vårt hotell på norra spetsen av ön insåg jag hur fattigt det var. Speciellt vår by, det kändes väldigt fel att åka igenom byn i en bil med AC och in genom höga grindar som stängdes bakom oss. Jag fick lite perspektiv. På stränderna går det desperata starandförsäljare som försöker få några dollar. Det känns hemskt att sitta på hotellterassen och se hur de jobbar.. Den svenska familjen som jag pratade med på flyget ner bodde på samma hotell som oss. De hade pratat ihop sig med sin guide om att starta ett litet projekt att hjälpa de människor som är extremt fattiga. Kor är en väldigt bra inkomstkälla. Massaierna använder sig till exempel i princip bara av kor som födokälla. Deras vanligaste mat består av mjölk blandad med koblod som man gör någon slags gröt av. De bygger sina hyddor och gödslar sina åkrar med kobajs. Skinnet används till vädigt mycket. I alla fall så kostar en ko ca 40 dollar, vilket är väldigt mycket för en familj som lever i princip utan pengar. När man har en ko kan man sälja mjölken och på ca 3 år har man igen de pengar man la ut på kon. Problemet är att man kan inte bara gå in på baken och ta ett lån som vi oftast kan i Sverige. Därför hade de tänkt sig att samla ihop ca till ca 10 kor och sen ska guiden där nere se till så de hamnar på rätt ställe. Så man får helt enkelt fråga runt bland folk man känner om de vill ge ett litet bidrag. Om många bli engagerade i det kan man köpa ännu fler kor så fler familjer bli hjälpta. Vill ni va med så säg till! Något litet för oss gör stor skilland för dem!

 Första gången jag gick ner till havet gick jag ut på en stor terass som ligger på stranden. Jag tittar rakt ut på havet på båtarna och vattenskotrarna. När jag tittar åt sidan får jag liksom blinka till några gånger för att jag bländats av sanden! Helt kritvit och turkost vatten. Har aldrig sett en finare strand förut. Vattnet är lite svalkande och luften är het och fuktig. Hotellet är litet och personligt och personalen är coola och roliga!

 En dag åkte vi till Zanzibars stad, där den gamla stadsdelen kallas Stonetown. Vi fick en guide även där och det var nog tur för det kryllade av gator utan namn och försäljare. Vi gick bla på en fiskmarknad, där låg fisken och stank i värmen, det låg räkor och musslor på tidningspapper och de rensade fisken på samma bänk som de såldes på. Flugorna var precis överallt. Byggnaden var som en ladugård med rännilar på sidorna, där det låg blod, inälvor och allmänt omysiga saker. Det fanns en speciell köttmarknad och en kycklingmarknad. På kycklingmarknaden var de flesta kycklingarna levande i små burar. Man fick välja ut en kyckling man vill ha, sen tog de kycklingen in i ett rum och sen kom de ut ett tag senare med den inslagen i ett paket. Kan poängtera att vi inte köpte nått på någon av de marknaderna. Det fanns en marknad för kryddor och grönsaker i trånga gränder. Vi köpte nejlika, kaffe, svartpeppar och en hel del mer som jag inte minns. Vi shoppade schalar och ett par extremt sköna fluffiga byxor med blått och vitt mönster. Jag köpte ett smyckesskrin och några tvålar med eucalyptus i.  Stonetown har varit centrum för slavhandel, så vi fick gå in i ett rum där slavarna ”förvarades”. Ett rum i betong med 1,5 meter i takhöjd och tre långsmala fönster längst in. Detta var gjordt för 50 slavar. Alltså 50 människor i ett rum som inte var större än mitt eget sovrum. Det kändes inget annat än hemskt!

 En dag hyrde vi vattenskoter. Det var så himla kul, adrenalin, fart och jaa, det var bara helt fantastiskt, ville inte sluta köra. Innan vi gav oss ut gick personalen igenom massa regler med fiskenät, områden, hur man skulle göra hit och dit, så det kändes mest som att vi skulle åka runt och tänka på at inte köra över nät och grejer.. Men så fort jag börjat köra släppte jag allt och log, wiiiee!

Maten på Zanzibar är helt okej god. De har mycket kryddor i allt, så jag trodde inte jag skulle få ha någon tunga kvar när vi kom hem till Sverige. Fiskrätter är väldigt goda, pizzan inte så god. Allt är väldigt "hakuna matata" och man tar det ganska chill. Localsen här är också väldigt nyfikna och öppna. En kväll badade och lekte jag i vattnet jag med några barn. Deras mammor var jättnyfikna på vad jag tyckte om Zanzibar och hur det var i Sverige och sånt.

Jag hade köpte en solo som jag hade med ner. I den fick man med två nagellack som jag inte hade tänkt använda så jag slängde dem i papperskorgen på hotellrummet. Det är ingen påse till papperskorgen utan bara själva korgen. Senare samma dag kommer en kille i personalen och frågar vad man använder dem till och undrade om jag verkligen inte skulle ha dem. Jag trodde att man kanske inte fick slänga typ "kemikalier" där, men det visade sig att det var städerskan som inte kunde engelska som undrade om hon kunde ta dem. Hon fick dem och sken upp som en sol. Det fick mig att återigen tänka till. Att få två små nagellack kan betyda så mycket för någon annan! Något som jag slängt helt nya i papperskorgen. Undrar varför inte alla tidningar där man får smink som ingen dirket använder atr sina pengar och skickar dem till de som behöver dem bättre!?

Det har varit en fantastisk och lärorik resa med många intryck. Det är en sån kontrast till Sverige. Allt är helt annorlunda, på både bra och dåliga sett. Jag kommer helt klart åka tillbaka i framtiden, kanske på semester men mest troligt med något volontärprojekt! Det vore så himla kul!