Ibland funderar jag på hur det skulle vara att va nykterist, att i alla fall prova ett halvår eller så. Oftast kommer sånna tankar på lördag eller söndag förmiddag efter en hårdare och dyrare kväll än vad jag tänkt. Oftast i kombination att benen inte vill åka skidor som jag vill. Då blir jag förbannad på mig själv. För det är ta mig fan inte värt det. Frågan är ju också hur kul man egentligen har. Det händer väldigt ofta att jag inte minns delar av kvällen. Det är nästan det värsta. Jag är ett kontrollfreak och blir tvungen att ha ångest i åtskilliga timmar innan jag har hunnit bli bekväm med tanken av att inte veta vad som hänt. Alkohol förstör kroppen. Levern tar stryk och man blir fet. Men, sen är det ju också kul att helt spontant en söndag kväll kl 20.00 komma på att vi ska ha en power-hour. En sån där utan förväntningar och som kan sluta precis hur som helst. Eller att sitta i bilen hem efter en fet puderdag och råka lyssna på karatefylla och få den lysande idén att ordna en egen sån. Eller sitta hemma en kväll vid köksbordet och tjura och va grinig med Lisa ochs en komma på att vafan, vi tar oss en hutt så kommer allt kännas bättre. Göra det och upptäcka att det faktiskt blev bättre. Elller att säga hejdå till sista gruppen kl 16.00 på fredagen och veta att det är dags att gå coh fylla magen med öl tillsammans med underbara kollegor. Fast egentligen, hur kul är det och vad för annat kul kan man göra istället? Jaa, får fortsätta känna mig kluven till detta och fortsätta göra precis som jag känner för. Så ska det va!
På tal om nått helt annat. Var och lekte skidlärare för nån veckan sen. I en av grupperna skulle barnen säga vad de hette och något som började på samma bokstav som deras namn. De kallade sig för KlaraKanin, EllenIFjällen, EllenKaramellen, NellieIgelkott och sist men inte tråkigast för det, MalteMusMaracasMorot. Jag och min praktikant Amanda D.O.G!
När vi landade på flygplatsen i Puerto Princesa kändes det helt rätt, allt det där jobbiga med försenade flyg och bortslösade pengar var bortglömt. Vi var på Palawan. Stället jag drömt om sen flera år tillbaka. Senare på kvällen tog vi oss vidare till El Nido, en liten by på öns norra sida. Där finns alla häftiga öar med vita
stränder, höga berg och grottor. De öarna där det spelat in de flesta säsongerna av "Robinson".
Efter någon timmes väntan satte vi oss i den mindre bekväma minibussen tillsammans med en finne och en polska. Säten var raka i ryggen och gjorda i sånt där klibbigt skinliknande material. Som tur var fanns AC. Innan vi lämnade Puerto Princesa stannade vi på Mc Donalds, Dunkin donuts och vid bankomaten. Sedan började den galnaste bilfärden jag någonsin varit med om. Tanzaniaskumpet var ingenting om man jämför. Hur som helst, det var som att besöka Lisebergi sex timmar. Det enda stopp vi gjorde var vid en "mangopolis". Mangosarna på södra ön har någon slags parasit på sig som inte får komma över till den norra delen av ön. När jag äntligen såg "El Nido-skylten" kändes det bara så skönt att aäntligen vara framme. Att äntligen få lämna bussen och få packa upp alla saker på ett hotellrum. Vid den tiden var klockan ca 01.30, vi hade fått höra av finnen vi delade bil med att det var svårt att få tag på hotell. Vi var dock lugna då vi inte hade tänkt bry oss om vilken prisklass eller standard vi fick, utan bara vi fick en säng för natten så skulle allt vara lugnt. Så tänkte vi och det låter ju ganska easyliving. Men, för det finns verkligen ett men.Hela byn var totalt fullbokat, överallt, mitt i, utanför, ja det fanns helt enkelt inte ett enda hotelljävel att få tag på. Efter en timme gav vi upp och antog chaffuörens förslag att vi kunde sova i bilen.Verkligen jättesnällt av honom. När det gick upp för mig att vi faktiskt skulle sova i den lökiga bilen i den värmen ville jag lägga mig platt på gatan och dö. Fan, helvete. Det var ju inte alls vad jag tänkt mig. Vi åkte till en busstation och parkerade. Jag och linda skulle gå på toa och frågade chaffuören om det fanns någon. Det gjorde det, bakom ett skjul, i ett sjkul och en galen tupp var vi tvugna att passera. Detta i totalt mörker, förutom lyset från telefonen. Ficklampan var någonstans i det stora bagaget. Hahah, jag visste att jag skulle skratta åt det i efterhand. Sen var det bara att gå in i bilen, öppna alla fönster och dränka oss i insektsmedel. Tog ryggsäcken som kudde och installerade mig på bänken längst bak. Jag började bli lite mer lugn och såg det hela mer som ett äventyr i stället för mardröm. Det handlade ju trots allt bara om några timar innan det skulle bli ljust och vi kunde börja leta hotell igen. Mitt i natten kom det ett gäng på mopeder och kom fram till bussen. "Är det nu vi ska bli rånade" sa Linda yrvaket. Det blev vi inte. En timme senare började tupp-utropet, då en tupp började gala och resten av byns tuppar svarade. Ja, typ så.
På morgonen kom en snäll dam och ringde runt till olika hotell och tillslut hittade hon ett. Tack och bock. Semestern kunde äntligen börja! Den dagen tog vi en tricycel till en av El Nidos finaste stränder. Vi blev avsläppta vid vägen och fick gå igenom djungel ner mot stranden som låg som en horisont efter de höga vajande palmerna.Vi tog lite dricka på en strandbar och gick och för första gången badade i det Filippinska ljumna vattnen. Åhh, så himla skönt! Vi njöt på stranden och tog det chill, eller vi försökte. Vi fyra rastlösa människor klarade oss inte särsklit länge. det tog en timme sen stod vi alla och sparkade sand i vattnet och undrade vad vi skulle hitta på nu. Lunchen blev fisk och ris som åts med händerna. Riktigt filippino-style. Middagen och kvällsölen intogs på en av strandrestautrangerna. Det är så najs att sitta med bara fötter i sanden och äta middag.
Andra dagen hade vi bokat in oss på en båttur. Tillsammans med några vietnameser, ett antal okända nationalliteter och tre icke simkunniga koeraner begav vi oss ut på havet.Under dagen åkte vi ett ställe som kallades "secret lagoon". Vi gick iland på en vit strand. Vi fick gå en bit sen kom vi till ett hål i berget. När vi gått
igenom det hålet kom vi in till en liten sjö som var helt omringad av bergsvägg. Jag gick in först och då var jag helt ensam där inne innan de andra kom efter. Så häftigt att bara stå där. det var helt tyst och helt vindstilla. Jag avr tvungen hatt ropa för att se hur det ekade. Det var som att avra i en grotta, fast utan tak ca 50 meter upp.
Nästa stopp var vid "Big lagoon. Vi åkte in med båten i en smal passage som liknade en norsk fjord. Bergvägg på sidorna och blått kristallklart vatten under oss. Vi stannade på ett ställe för att snorkla. Där var det djupare och inte så klart vatten. Dock var det mysigt att simma runt inne i den enorma lagunen och bara kolla
på berg och sjuta av att vara där. Plötsligt började det brännas och stickas på hela kroppen. Det var små plankton som jävlades. Eftersom jag inet ville vara i vattnet längregick jag upp på båten och tränade lite backflips ner i vattnet. Helt okej det med. Nästa gång vi stannade simmade vi mot "Blue lagoon". Japp, det var blå och cool, höga bergsväggar runt omkring även här. Vi fick reda på senare att det var gamla
grottor som rasat in och så bildades dessa sköna ställen. Vår guide kom och visade oss en grotta i vattnet. Det var bara att simma efter in i mörkret. Ja det var coolt det också och lite äventyrligt. Funderade på vilka djur osm kunde finnas där nere i mörkret. Skräckblandad förtjusning! Vi simmade tillbaka till båten. En halvtimme senare gick vi i land i El Nido igen,trötta och väldigt nöjda med dagen. Somnade gjorde vi nog ganska bra ändå, fyra pers i ett dubbelrum.
Vid frukosten (som äts tidigt då ACn och elen stängs av 06.00-15.00, så bara att svettas som en gris eller gå upp) nästa morgon mötte vi upp två andra i vårt resesällskap, Anders och Andreas som landat en dag efter oss i Manila. Dagen gick på playan och vi gjorde ägnade oss åt strandhäng och öl och mat på kvällen. Semester alltså.Vi hyrde en egen båt en dag och bad om att få åka till fina stränder och bra snorkling. Det fick vi också. Vi gick iland på en stor vit strand med djungel ovanför. Jag coh Linda fotade och gjorde gympagrejer längs strandkanten. Vi började snorkla och det visade sig att det ända fanns en hel del fina färgglada fiskar i Filippinerna också. Vi njöt ett tag till av den storslagna naturen inna vi åkte till "Green lagoon".
Eftersom vi skulle stanna där och äta mat tog vi det väldigt chill. Förresten var det den stranden tv 4 spelade in "robinson" förra året. Det stället deltagarna kom till när det åkt ut och fått "en andra chans". Lite coolt. Vi gick igenom en spricka i berget och kom fram till sjäva lagunen. Som en stora grönblå oas mitt i havet.
Vi var helt själva där bland de svarta spetsiga bergen. Vi simmade runt, fotade, drack öl och cider. Maten var den obligatoriska helstekta fisken och riset, med den fantastiskamango, vattenmelon och bananefterrätten. Finns inget bättre att inta på en varm strand i ljudet av syrsorna. Vi klättrade i träd och badade mer. Längst
bort i lagunen låg en hydda en bit upp på en klippa. Vi ville simma dit och kolla. De andra tog snorkel på sig men jag ville mer njuta av bergen istället för det djupa och grumliga vattnet. På vägen upptäkte vi att vattnet var full av brännmaneter. Vi simmade alla på rad och helatidenhörde man någon som brölade ut ur snorkeln för att de bärnt sig. Haha, lät sjukt kul och hela situationen var så jäkla rolig!
En kväll råkade några ut för magsjukan från helvetet. De lyckades dock pricka in det rätt bra (om det nu fans nått bra med det) för det regnade dagen efter. Den dagen vart det chill för alla och efetr att ha försökt ligga på stranden och läsa kom det fram en liten filipinsk kille i treårsåldern som var nyfiken på den
vita turisten som låg där helt själv. Det slutade med att vi byggde sandslott och kastade en träbit mellan varandra på stranden. När de sjuka repat sig hyrde jag, Linda, Gustaf och Sonny kajaker. Har typ aldrig testat det förut, men det var sjukt kul och det ska jag fortsätta med hemma.
Sista dagen hyrde vi en egen båt igen och åkte runt och kollade på grottor och stränder. Första stranden visade sig vara där ena laget i "Robinson" 2012 bodde. I höstast kollade jag och Mamma på det. De filmade en sköldpadda i vågskvalpet i dne sista kvällsolen. Jag satt och sa något i stil med "åååh, det är så himla fint, dit vill jag åka". Då slog det mig att vi hade bokat biljetter till Filipinerna efter Japan (hela den resan var lite "bortglömd"
då eftersom vi snart skulle till Tanzania). Hur som helst, då hade jag ingen aning att jag fyra månader senare skulle stå där, exakt på den stranden. Exakt där jag såg vågorna slå in i kvällssolen och hur en sköldpadda tog sig sakta ner till havet. Ibland känns världen liten. VI åkte runt och kollade på grottor av olika storlekar och slag. Vid en jättestor grotta ville vi hoppa ur båten och simma in, men det fick vi inte för vår guide
eftersom det fanns havsormar där. Alltså Filippinernas farligaste djur. I en grotta kunde mn klättra ner i ett mörkt hål och komma ner till en stor sal som vi kommit in genom. Det var så mörkt att man fick leta efter "greppen" med händerna och fötterna. Inga läskiga djur som tur var.
Det very last vi gjorde i El nido var när vi stannade vid en strand för att snorkla. Jag hade hitillis inte varit jääätteimponerad av det eftersom jag jämförde med röda havet, men gav mig ändå ut för alltid får man se nått. Vi blev visade till en klarblå anemon där det bodde massa clownfiskar, alltså Nemosar. Jag dök mer så jag
var i höjd med dem och de låg där med sitt fina och klara mönster och blubbade och tittade på mig. Det var verkligen dagens händelse, som att vara i en annan värld. Häftigt!
När vi kom iland upptäckte jag att jag drabbats av djävulens solbränna. Åk inte båt utan solkräm, även om det är molnigt och nästan regnar, just saying. En snabb middag på stranden och in i den skumpiga minibussen, mycket fräschare och skönare denna gång. När jag satt i framsätet på bilen var jag så himla nöjd. Nöjd med att ha fått vara på den plats jag drömt om i flera år. Att få se stränderna och öarna svisha... förbi.
När jag satt där med min solfrossa var jag bara så himla nöjd. Jag har verkligen drömt om att åka just till Palawan och det var verkligen så fint som jag trott. Jag kommer ta med mig massa minnen därifrån. Naturen är oslagbart vacker och turisterna är än så länge få. Man får en bra mix av turistanpassat och lokalbefolkningens liv, om man vill.
okok, mycket skitlaviner som får för sig att döda människor nu. Vad ska man säga, det suger, fans i helvetes... jajjaaaa, hur som helst. Idag har vi tävlat i skicross, det var stört kul, och ibland var det så otagg som det kan bli, hur som helst så körde vi samma bana som svenska cupen, så jaaa, det var hopp och grejer, hur najs som helst. Det blev några fler långa branta piståk, och jag äääälskar det! fan, skidor och jag, vi kan typ bli ihop! En dag med skinande sol och inte ett moln på himlen. Jag älskar skidlivet och skidskolan! Säsongens krasch han jag med på samma dag också, heeee, långt flyg och voltande skidor, japp. puss hej från en tagg förfest! Just det, filippinernainlägg är påväg, håll ut!
