Ibland funderar jag på hur det skulle vara att va nykterist, att i alla fall prova ett halvår eller så. Oftast kommer sånna tankar på lördag eller söndag förmiddag efter en hårdare och dyrare kväll än vad jag tänkt. Oftast i kombination att benen inte vill åka skidor som jag vill. Då blir jag förbannad på mig själv. För det är ta mig fan inte värt det. Frågan är ju också hur kul man egentligen har. Det händer väldigt ofta att jag inte minns delar av kvällen. Det är nästan det värsta. Jag är ett kontrollfreak och blir tvungen att ha ångest i åtskilliga timmar innan jag har hunnit bli bekväm med tanken av att inte veta vad som hänt. Alkohol förstör kroppen. Levern tar stryk och man blir fet.
Men, sen är det ju också kul att helt spontant en söndag kväll kl 20.00 komma på att vi ska ha en power-hour. En sån där utan förväntningar och som kan sluta precis hur som helst. Eller att sitta i bilen hem efter en fet puderdag och råka lyssna på karatefylla och få den lysande idén att ordna en egen sån. Eller sitta hemma en kväll vid köksbordet och tjura och va grinig med Lisa ochs en komma på att vafan, vi tar oss en hutt så kommer allt kännas bättre. Göra det och upptäcka att det faktiskt blev bättre. Elller att säga hejdå till sista gruppen kl 16.00 på fredagen och veta att det är dags att gå coh fylla magen med öl tillsammans med underbara kollegor. Fast egentligen, hur kul är det och vad för annat kul kan man göra istället?
Jaa, får fortsätta känna mig kluven till detta och fortsätta göra precis som jag känner för. Så ska det va!

På tal om nått helt annat. Var och lekte skidlärare för nån veckan sen. I en av grupperna skulle barnen säga vad de hette och något som började på samma bokstav som deras namn. De kallade sig för KlaraKanin, EllenIFjällen, EllenKaramellen, NellieIgelkott och sist men inte tråkigast för det, MalteMusMaracasMorot. Jag och min praktikant Amanda D.O.G!