När jag läser "438 dagar" kommer jag på mig själv att tänka att det är en typ av deckare. Att det är som de flesta andra böcker. En författare har hittat på en intressant och spännande historia. En spänning som gradvis byggs upp i början, ett sökande på en lösning, en tumult uppgörelse och ett lyckligt slut. Sen slår det mig att det som står i boken är sant. Det är ju sant ta mig fan! Det händer just precis nu på vår planet. Det finns inte. Jag kan inte ta in i min kropp att nu, idag, 2014 behandlas folk på det setet. Det är sjukt, helt jävla sjukt! Och här sitter jag och bekymrar mig över "pengar till resor", plugg, uppåk, "säsongsfetma" och andra i min trygga värld bekymmer. Jag kan inte förstå att människor svälter ihjäl! Människor får sina hus brända, små barn får se sina föräldrar skjutas till döds, föräldrar som ser sina barn tyna bort i svält och vanliga sjukdomar barn i Sverige knappt stannar hemma från förskolan för. Människor som lever varje dag, timme och minut i ovisshet. Ovisshet om livet. Då pratar jag inte om vart nästa långresa ska gå, om jag ska vara skidlärare en hel eller halv säsong nästa vinter, hur gymnasiebetygen ska räcka till beteendevetenskapsprogrammet, hur jag ska hinna med att göra allt jag vill göra på semestern. Nej utan det handlar om överlevnad. Mat, rent vatten och skydd mot människor som vill en ont. Jag pratar om steg ett i Maslows behovstrappan. Om att aldrig få möjlighet att förverkliga sina drömmar. När man inte kan slå igen boken, släcka lampan och fundera vidare på sommarsemestern.