Hejhejhej, igår regnade det och vi deppade ihop, men sånt kan man ju inte hålla på med hur länge som helst. Så, vi sprang ner till turistinformationen och kollade upp hur vi kunde ta oss till ap-badet. Ap-badet är alltså en känd turistattraktion här i "närheten". Hur som helst, en kvart senare satt vi på bussen påväg mot Nagano. Två timmar senare vart vi avsläppta ute på en väg i ingenstans. Vi började vandringen uppåt bland de höga granarna.
Ap-poolen är en onsen där aporna badar och härjar runt bland alla turister som har roligt åt dem. Sjukt söta och roliga var de i alla fall. Sonny stod med kameran en halvtimme, så det dyker nog upp en bild eller två på facebook!

Ja, det har ju som sagt regnat, vilket gör att hela berget blir mycket mer lavinfarilgt. Vi såg massvis med sprikor och släpp idag när vi var och åkte skidor. Idag blev det i Hakuba 47, ett annat område. På grund av regnet var det stenhårt i backarna och väldigt mycket folk som gled lite här och var. Jag har ju en del skidlärargrejer att träna på i pisten så jag är rätt nöjd ändå. Ett par pistskidor hade dock varit bra att ha. I morgon kanske vi hyr ett par, de har en Head-uthyrning här, där de har samma skidor som jag åker på hemma. Då blir det race i pisten i OS-backarna i Happo one.

Nu är vi bara fyra i flocken kvar, Dennis och Elias har dragit till Tokyo och ska snart hem till Sverige. Resterande av oss har bokat 5 hotelnätter i Tokyo innan vi beger oss av mot Fillipinerna.
Fillipinerna kommer bli en bra kontrast där rent byts mot smutsigt och minusgrader mot väääldigt många plusgrader.
När jag och Linda kom ned från onsen nyss kom vår hotell-tant med en bricka sushi till oss, det var snällt, och den godaste sushi jag ätit!

Just det vi har haft en riktig bergsdag sen sist jag skrev. Det var inte ett moln på himlen, solen stekte och bergen var stora och vita. Killarna sprang iväg med sikte mot toppen och jag och Linda hade tänkt att ta en kort hike och hinna med två åk istället. Så blev det inte. Vi kom på att vi ville fota en ränna lite högre upp så vi började gå uppåt. Ett ställe vi skulle gå över var brant med is, vilket gjorde att vi försökte ta oss upp en annan väg. Tillslut insåg vi att det inte gick så det var bara att ta av skidorna och klättra uppför sluttingen som var brant och med väldigt varierande snö. När vi kom upp över bergsryggen öppnade sig de spetsiga vita bergmassivet och energin kom tillbaka. Vi fick gå en liten bit till innan vi drog loss hudarna från skidorna och skråade ut mot rännorna vi kollat in. Eftersom jag skulle fota Linda åkte jag ned först. Det var stenhårt, ojämnt och brant. Inget kul åk alls. Hur som helst sken solen och jag åkte upp på andra sidan av ravinen och satte mig med kameran. Det tog ett tag för oss att dirrigera oss rätt med alla olika rännor och grejer men Linda kom ned efter ett stenhårt brant åk även för henne. Berget är stort och vi åkte nedåt men kom naturligtvis fel och hamnade i en djup ravin med bara massa klumpig lavinsnö. Tillslut insåg vi att vi var tvugna att gå över en bäck för att komma tillbaka dit vi skulle. Det var bara att skrattandes och tömda på energi plaska över bäcken och börja gå uppför. Där dog vi lite. Uppförsbacke i okänd sträcka var mindre lämpligt efter fem timmar på berget utan mat. Efter lite gnäll (från mig) kom vi fram till en tranportsträcka där vi kunde skråa i rätt rikting. Vi kom fram till onsen vi spanat in några dagar tidigare och där satt killarna. Snabbons och på med blöta kläder och gå mot skidcentret. Kvällen bjöd på indisk mat och låååång brarunda på det! Pusshej, jag vill ha leverpastej